om att bearbeta jobbiga händelser i livet
Jag har köpt ett kontantkort som jag ringer från när jag ringer till Alexander. Vi pratar minst 10 minuter varje dag. Det blir billigare såhär. Allafall, detta kort har jag satt i min gamla mobil där dispalyen är trasig.. trodde jag. Den brukar vara helt vit, men idag fungerade den, till min stora glädje.
Jag började direkt att läsa alla sms. Ojojoj, det vara bara sms från mitt förra liv (läs: allt innan Alexander). Vissa var så jäkla roliga, andra fick det att hugga i bröstet. De som fick mig att skratta var famförallt de sms från Rebecka. Gud vad jag saknar den tjejen. Vi hade så fruktansvärt roligt ihop. Vi hade samma sjuka humor som bara hon och jag förstod. Helt plötsligt dog vänskapen, varför? När hon åkte till Barcelona förändrades allt. Vi har inte pratat med varandra på typ 2 år tror jag. Jag minns att jag skickade ett sms till henne när hon fyllde 20, och då blev hon jätteglad. Sedan dess noll kontakt. Men jag har ljusa glada minnen. Kanske ska ta och skicka ett sms eller mail?
Tillbaka till smsen. Andra var väldigt jobbiga att läsa då jag märkte att mitt hjärta har blivit krossat flera gånger. Varför sparar man sånt som bara påminner en om hur idiotiska vissa människor var? Jag märkte att jag har förträngt mer än vad jag trodde. Det gjorde så ont att inse. Jaha, var det så det var? Jaha, gick det till så, det minns jag inte? Jag påverkas fortfarande av allt det där. Jag har absolut kommit över det, men när jag läste så rivdes så mycket upp igen. Det ligger inte på personnivå längre, det är mer på ett känslomässigt plan. Det handlar inte om dem utan om mig. Hur jag hanterar/hanterade det hela. Det är känslan av att inte räcka till. Rädslan av att hamna där igen. Jag har nog mycket känslor och tankar som jag inte har bearbetat klart än. Men hur ska jag kunna bearbeta, jag vill ju inte prata om allt det där. Om jag måste prata om det så känns det jobbigt, jag känner trycket i ögonen. Jag vill inte gråta eftersom jag inte är ledsen. Det är inte det det handlar om. Jag är ledsen över att jag har förträngt så mycket, men innerst inne vill jag inte komma ihåg något eftersom det är jobbigt. Det är glömt, struket ur mitt liv. Mitt förra liv.
Det blev mycket tankar det där. Jag behövde det.
Det positiva i det hela är just att det tillhör det förflutna. Ur det onda kom det goda. Alexander är mitt allt, den rätte. Jag ser verkligen ljust på framtiden med Alexander. Vår framtid. Vårt gemensamma liv. Det finns ingen som fått mitt hjärta att slå så hårt. Jag älskar dig.
"Lämna det bakomflutna före dig"
/Tina